Da-Ma-An

ett barns påminnelser

Tunnelbanan är ett bra ställe för lite analyser av människans olika beteenden, kroppsspråk osv...

Igår när jag satt där kom en söt liten varelse i 5-årsåldern in med sin ömma moder i vagnen. Det var ju en söt liten tösabete tänkte jag och log lite varpå jag såg sedan en dam i övre medelåldern sitta och le, ja riktigt tindra med ögonen åt den lilla tjejen. Jag kollar vidare och ser att ytterligare en person gör samma sak. Då kom frågan till mig:

- Varför är detta en så vanligt förekommande respons på de små liven?

* Är det kort och gott så att de ser så roliga ut för att de är som oss fullvuxna, fast i miniatyrform? 

*Påminner de oss om en tid då livet var beskymmerslöst? Där den viktigaste frågan för dagen var om man, i mitt fall, skulle spela landhockey med brorsan eller kasta snöboll med John "Älgen" Elgmark.

*Ler man mest för att det är det "man ska" göra, och för att passa in i det sociala spelet så drar man på smilbanden?

Tankar, reflektioner och idéer por favooor?

Jag har inga svar, men snarare ännu mer grubblerier på din fråga. Jag hatade barn förut, de var jobbiga, högljudda och obehagliga. Sen kom Isac o sen dess tycker jag mest de är söta, och ler även jag. Förutom dom som är jobbiga och högljudda då - dom hatar jag!

jag hatar fidde carlsson! han har alltid varit ett barn i mina ögon... så fort det kommer in en 5-åring på tuben så tänker jag genast på honom, så därför kan jag inte le åt barn. det är som om den killen han förstört alla mina kännslor som jag har haft i mitt liv. det känns som jag är en kännslolös robot som går omkring i en värld där ingen är glad elr bryr sig... orkar inte leva längre... tror jag ska ta livet av mig... men varför inte förena nytta med nöje och göra en suicidebomb och få med mig honom i fallet. kanske kan skapa glädje åt kommande generationer. tack från en ensam kännslolös hjälte!

Jag tror att barn väcker någon slags beskyddarinstinkt i oss. Vi vuxna har en biologisk drift att ta hand om barn. Så när vi ser ett barn som verkar må bra tänker vi omedvetet "YES! Vi har lyckats!" Så därför ler vi